Från hjärtat 1.0
Vi går i tystnad, jag går hela tiden lite efter och du lite framför. Jag önskade innan att du skulle ta min hand och hålla den , som att det betydde nåt. Nu när du gör det orkar jag inte hålla kvar. Samma sak som när vi ska sova. Din arm omkring mig tynger mig och när jag hör att du har somnat flyttar jag mig åt andra hållet. Varför båda håller kvar i något som inte fungerar är verkligen det stora mysteriet. Kanske för det är bra ibland, kanske för att vi hade en framtid förr, kanske är det vanan som bara är svår att bryta. Eller är det svårt att vara ensam. Hursomhelst är vårt så kallade förhållande som ett energilöst batteri. Jag önskar så att det hade kunnat gå att rädda. Men vi är utom räddning.
Kommentarer
Trackback
