If you lost your faith in love and music, the end won't be long

Veckan i Egypten var den bästa i mitt liv, jag var där med två av mina bästa vänner, och det fanns inte ett enda bekymmer i världen. Men en vecka går snabbt, och när verkligheten kommer i kapp, då inser man att man måste ta itu med kaoset hemma, hur icke -existerande dom än är. Jag trodde faktiskt att jag var på right track, men gårkvällen kanske visade att jag har kommit om möjligt längre från mig själv än jag trodde var möjligt. Jag sviker mina vänner, jag drar saker jag inte ska dra, och jag säljer ut min själ för skönhet.

2012-01-01 Idag är första dagen på nya året. Jag har kollat igenom bloggen för att försöka minnas saker som hänt under 2011. Jobbet blev viktigare framåt mars, för att sedan under sommaren vara hela mitt liv. I april började jag falla för killen jag aldrig skulle ha sett mig med, i maj var jag på siesta och dansade, i juni tog jag studenten och föll pladask. Men det blev en sommarromans, och den slutade tragiskt i slutet av augusti. Han krossade mitt hjärta, för att han inte hade något val. Vi har pratat, och jag försökte tänka att det räcker med att jag vet att han vill ha mig egentligen, men det räcker aldrig. I september så skaffade jag ett nytt sätt att hantera det på, jag bytte ut mina värderingar och handlingar för att fly från mig själv. Jag började umgås med trubbel, och trubbel är numera en av mina närmaste vänner. Vintern blev mer eller mindre misstag på misstag. Igår var jag bland vänner och bekanta, nyårsmiddag och nyårsfest, det vinglade runt människor omkring mig, och jag kände mig ensam. Jag saknade någon. Men kanske är det poängen, det kanske är den känslan jag ska avsluta året med, för det var året jag blev kär, och miste det igen. 2012 ska jag inte bli kär. Det är löftet. Om två dagar åker jag till Egypten.

Idag fikande jag med två av de bästa människorna i mitt liv,

Jag kommer sakna allting, bordet med 24 platser mot fönstret där det är trångt när man serverar att jag aldrig tar den sidan, eller bordet med 20, 16 och 8. Som jag räknar varje gång trots att jag vet exakt hur många platser som finns. Lugnet i en tom konferenssal när man dukar, dukningen man gjort tusen gånger om. Jag kommer sakna att fatservera, trots att jag får ont i armar och rygg, och att jag egentligen avskyr det. Jag kommer sakna baren med låsen till reservlådorna som jag aldrig kan låsa upp trots att jag har rätt nyckel. Jag kommer sakna det kalla draget när man sitter vid bordet i köket och fryser sönder och samman. Jag kommer sakna dörren med skylten där det står att den är larmad, men det inte finns något larm. Jag kommer sakna Svempa, som jag aldrig trodde jag skulle gilla, och hans muttrande när han ber en göra något som han ändå gör själv tillslut, Mathias och hans icke-självinsikt då han tror att han styr stället och Johan K såklart, som jag kan prata om allt och ingenting om, som har tröstat mig och skrattat med mig, och ställt upp. Och Johan . Som betyder mest av allt, och som jag inte ens kan beskriva med ord.

Så tankarna och planerna drar och sliter i mig, för när jag tänker på att ge mig av, då ser jag det jag förlorar.
Detta är den enda tryggheten jag har nu, det är där jag känner mig hemma. Och jag kan inte få mig själv att säga de tre orden till Johan som kommer rasera allt; "jag ska sluta". För när allt kommer omkring, mycket har hänt från det att jag började där, då jag hade ont i magen av att gå till jobbet, för att ingen pratade med mig, och jag kände mig bara ivägen. När jag säger de tre orden, då börjar slutet. Och jag lämnar Johan med.

"Du blir mer som honom för varje dag som går"
- saknad.

Jag har känt mig sviken, och ensam. Bortkastad och ynklig. Svag.
Jag har börjat umgås med trubbel. Jag vet om det, jag känner det.

Jag pratade med min barndomsvän, hon ser alltid det fina i mig, och med henne blir jag en bra människa. I vissa människors sällskap blir jag bra, jag blir moraliskt rätt. De lockar fram det på något sätt. På senaste har jag undvikit de människorna, för jag vill inte visa det som inte är idealet.

Jag har börjat umgås med trubbel. Han tar fram det dåliga i mig. Jag vet om det, jag känner det.
Kvällarna vi åker bil, röker och dricker kaffe, blir jag omoralisk och nonchalant. Likgiltig.
Jag kväver känslan av saknad, försöker utplåna det jag var när jag var på topp. När jag var lycklig.

När man har nått botten kan det bara bli bättre, men det känns långt därifrån.
Du är lycklig, och jag kan inte må sämre.
Ett krossat hjärta och lunginflammation.
Det är måndag.

Han frågade om jag var kär.
Jag ljög och sa att jag inte blir kär.
Han sa att det var tur, och han undrade hur jag tänkte när jag ens gav mig in i denna situationen.
Jag svarade att jag förmodligen inte tänkte alls, och att jag är olycklig här.

Det största misstaget var att låta mig själv falla för din charm. Nu sitter jag här några månader senare med ett hjärta som är krossat till småbitar. Krossat så hårt att det känns som att jag aldrig kommer bli glad igen. När vi pratade i telefon och du sa att du brydde dig klingar helt plötsligt falskt, för allt pekar på motsatsen.

Har jobbat hela helgen.
Funderat över det här med karma och hur det fungerar egentligen.
Tror att jag gör mig ovän med den hela tiden.

Idag slutade vi tidigare än planerat från jobbet, så vi körde en spontantrip till karlshamn för att kolla på trav.
Vi spelade på hästar ute i kylan i några timmar, vi hade jävligt trevlig och jag behövde en sådan här toppendag.
Gillar mina jobbarvänner.

Jag lägger  energi på att försöka fungera normalt i ditt sällskap. Jag lägger energi på att försöka intala mig själv att du avslutade det för att du har mycket att tänka på och mycket i ditt liv, och att det inte alls är mig det är fel på. Jag lägger energi på att inte känna så mycket för dig, att inte tänka på allt fint, och inte le när du ler för att det är vackert. Jag lägger all energi på att glömma. Men jag misslyckas, och jag är utmattad.

Krig mot kärleken, krig mot karma.

Igår var jag på deluxe efter jobbet, förvånansvärt riktigt riktigt trevligt.

Men jag vill aldrig gå hem ensam längre, för ensamheten påminner mig om vad jag har förlorat.

Lyckan har vänt.

På mitt jobb finns det ett lås till en kyl, det står egret på det, men jag tänker alltid på regret.
Ikväll känner jag ånger och ångest, för att jag gav bort mitt hjärta igen.
Jag spelar upp torsdagskvällen i mitt minne hela tiden, när du vägrade att låta mig vara när jag grät och när du kramade mig trots att du förmodligen var lite sur fortfarande. Vill bara ha dig i närheten.

Varje dag i snart 18 dagar. Varje dag i 9 till. 8 timmar per dag.  I slutet av augusti har jag varit på mitt jobb varje dag i 27 dagar. Det är drygt en månad. Jag börjar känna av det. Men mest känner jag av känslan av att ha missat en hel sommar. Låtarna från radion som spelas kommer jag nog kunna varendra rad på i resten av mitt liv.

På söndag eller måndag flyttar jag. På riktigt denna gången.
Jag fastnade i Växjö, precis som jag inte skulle göra. Livet.

Jag jobbar, jobbar, jobbar. Varje kväll.
Innan försökte jag alltid maxa mina dagar, med att träffa vänner varje dag innan jobbet, men nu på senaste orkar jag inte. Iofs. hade jag en sjukt trevlig kväll med Emme och Bea igår, vi drack te vid trummen, det var stjärnklart och hur mysigt som helst. Vi pratade om framtiden, om att det egentligen är bäst att vara spontan i vilka beslut som görs nu.

Ikväll ska jag ut en sväng efter jobbet tror jag.

Jag älskar hur du skriver och frågar vad jag hade på hjärtat varje gång jag har ringt dig mitt i natten, jag älskar hur du kramar mig när vi kollar på film, eller hur du håller min hand. Jag älskar när min tröja luktar dig när jag kommit hem efter att vi har setts, eller när du skrattar och ler åt någonting jag har sagt. Jag är töntigast i världen.

Har alldeles för mycket oro, och rädsla. För mycket känslor.
Är rädd för att falla. Men jag vet om att jag redan gjort det.

Lyckan vänder fort.

Har inte mått så här dåligt på länge.
Äcklades av mig själv och mitt liv idag, så pass att jag spydde.
Ett fysiskt illamående beroende på ett psykiskt tillstånd.

Men mina vänner är fantastiska, på alla sätt och vis.
De lyssnar när jag gråter på baksidan av mitt jobb, de ringer för att kolla att jag mår bra och de skjuter upp sina egna bekymmer för mig.