If you lost your faith in love and music, the end won't be long

I måndags natt stod jag på flygplatsen i Larnaca och fick mitt hjärta krossat igen. VI var inte i samma stad, inte ens i samma land. Men du fick mitt hjärta att gå sönder. Igen.

Det behövs inte mer än tio minuter att få sitt liv raserat.

Jag har haft ett förhållande ett tag, som jag inte ens har varit säker på om det har varit på riktigt eller inte. Idag kanske jag gick lite långt, men samtidigt. Varför gråter jag över nåt som ändå var riktigt dåligt?
Kärek är inte att försöka förändra eller bestämma över den andra. Jag klarar mig utan det. Synd att jag inte insåg det innan.

Kvällen innan nyårsafton. En kväll för reflektioner och nostalgi. Jag har gjort mycket misstag 2012, jag har förlorat endel vänner, endel kom tillbaka, andra gjorde inte. Jag har varit utomlands och jag har varit hemma. Jag byggde upp mig själv efter mitt krossade hjärta och på nyårsafton för nästan exakt ett år sen nu, så svor jag att 2012 var året jag inte skulle bli kär. Jag vet inte exakt hur det har gått, jag dejtade, och hamnade i något stormigt icke funktionellt förhållande, som vi avslutar och sedan tar upp gång på gång. Men jag vet inte om jag är kär, eller ens förälskad. Men hur som helst, så är det alltid lättare efter första gången. Att plocka upp bitarna och laga det som är trasigt, och göra det gång på gång.

Min vän, eller för att vara ärlig min föredetta vän, sa att det är patetiskt och svagt av mina andra vänner att stå kvar vid min sida. Jag sa att det var starkt att stå kvar när andra lämnar. Han höll inte med alls. Jag kanske har gjort mycket fel, och gör hela tiden misstag på misstag, inte för att såra, absolut inte. Men jag blir lätt distraherad av relativt oviktiga saker som hindrar mig från att se den viktiga hela bilden.

Jag sökte ett jobb i Stockholm, och jag trampade ner alla mina vänner som råkade vara i min närhet för att få det och komma någonstans. En annan vän skrev och sa att hon hoppades att det var värt vår vänskap. Det var det inte. Jag tackade nej, och jag bad om ursäkt. Hon sa att det var okej,men jag kan se att hon ljuger exakt likadant som jag gjorde.

Problemet är väl att jag inte kan vinna i denna situationen, det var jag som ställde till det, och jag önskar verkligen att jag gjort saker annorlunda, men det är försent.

Kanske är detta slutet, men då kanske det är jag som vinner, för jag behöver kanske inte vänner som inte står kvar när jag svackar, trots att jag alltid gjort det för dem.

Jag tänker på hur kärlek ska vara. Är det kärlek när det är okomplicerat och lätt, eller är det tvärtom? Det kanske inte finns ett svar, men jag behöver ett. Jag behöver det så desperat.
Jag behöver vakta mitt hjärta bättre, men är det fel att försöka gång på gång? Allt jag vet är att man måste kämpa för det man vill ha, men är det sant, eller måste man någon gång inse att man måste ge upp för att göra plats för något eller någon bättre?

Jag har fått det jag vill ha, så varför är jag inte glad?

Kramen jag fick idag får mig fortfarande att le, jag ler mitt fåniga leende. Efter ett år får du mig att le på det sättet igen, trots att det fortfarande aldrig kommer att bli rätt tidpunkt. Vi kommer aldrig att hamna i en rätt tidpunkt för oss. Men du får mig att le sådär fånigt, som jag bara gör för dig.

Jag är för trött för att sova. Jag har tänkt mycket på senaste. Om vänskap, om kärlek, om framtid och dåtid. Helt ärligt får jag inte ordning på mina tankar, och ju mer jag tänker ju mer kaosar det ur.

Är det här vänskap så behöver jag den inte.

Vet varken ut eller in. Flytta eller stanna. Satsa eller avvakta. Jag var hemma hos min mamma idag, jag grät och hon undrade varför. Jag sa att det var för jag hade så mycket beslut att ta ställning till. Hon berättade att hon hade flyttat ihop med pappa en och en halv månad efter dom börjat dejta, det gjorde mig glad. När jag pratade med C sa han att jag tolkat hans svar fel, och han ville inte att jag skulle vara ledsen. Han sa att vi är ju allitd bra tillsammans, och jag sa att vi är bra ibland, och sedan sa han att det bara är vi nu. Så varför är jag så här ledsen?

Jag har kommit till ett ställe där jag måste ställa frågor och krav som jag kanske inte vill ha svaren på. Det finns bara två möjliga scenarion, och det ena kommer krossa mig. Återigen. Jag är rädd för att fråga för jag är rädd att jag kommer få börja om och bygga upp mig själv igen. Jag måste vara stark och hålla en rak linje, hur mycket det än kommer såra mig. Jag kommer sakna och jag kommer känna mig ensam. Det värsta är att jag igen kommer stå med mitt hjärta i handen och ge det rakt ut, exponerad för att slås sönder och jag vågar inte. Jag vågar inte svara i telefonen när den ringer, för jag vet inte vad jag ska säga. Det är ett långt fall ner.

Efter i höstas gick jag verkligen sönder, mitt hjärta splittrades i flera tusen bitar, och jag visste nog inte hur jag skulle hantera det. Jag gjorde nog alla fel man kunde göra. Men jag kan bara börja om. Det börjar bli lättare, men jag håller en viss distans, för jag kan inte knäckas så igen. Misstagen kan jag leva med, vissa är värre än andra, men jag kan leva med dem, det enda jag grämer mig över är att sakna vänner som ställt upp för mig mer än jag har insett, och att jag såg det försent. Men jag har börjat gå runt sjön, ensam och funderat över allt, och hur många motgångar jag än har, så gör det mig starkare och till en bättre människa. Och på senaste, så har jag lyckats. Det börjar klarna nu. Jag önskade att du kunde ge mig en chans att visa det.

Jag vågar inte säga det egentligen, men kanske vänder motgångarna. Kanske, kanske, kanske. Jag hoppas på det åtminstone. Jag har haft sjukt bra kvällar på senaste, jag uppskattar att dricka mitt söndagsvin på en onsdag med mina vänner, och inte leta efter något annat. Jag uppskattar att inte gråta över att vara ensam, för jag vet vart jag vänder mig när det känns så, och helt plötsligt så behöver det inte vara så illa, i perspektiv. Jag måste börja spara för min framtid, för jag vill inte vara kvar längre än nödvändigt, men jag måste bli mer ekonomiskt för att det ska fungera. Men nyår ska spenderas i ett nytt land, utan en flygbiljett hem, det är så jag ska inleda mitt nästa år. Nästa vecka är studentveckan, jag har tagit ledigt, det känns knäppt att vara ledig så många dagar, så onsdag, torsdag blir det att fira vänner, och på fredag drar mitt nya gäng med mig till öland, fotboll, crocket, kröka låter inte helt dumt. Första veckan i juli ska vi fira min födelsedag/ emmes student i Stockholm, åtminstone är det lite planen. Så det ljusnar, det gör verkligen det. Jag har nog äntligen lyckats närma mig personen jag har saknat, mitt jag som jag var innan. Fast en bättre version. Problem som jag inte kan göra nåt åt lämnar jag bakom mig, för när jag har försökt göra allt rätt, finns det inte mer jag kan göra.

Jag har varit sjuk, jag har fått ställa in en resa till london. Jag har varit ensam och gnällig. Men jag har haft en vän vid min sida. Jag skrev till henne att ibland är hon den bästa, ibland den sämsta. Det stämmer alltid. Helgen var den första nyktra på länge, jag har kollat på film med vänner, åkt till hovmantorp och blivit försenad. Fikat med en ny vän. Faktiskt en sjukt skön helg. Idag satt jag och Martina och Amanda på Bishops och drack vin, och snackade, med sol i ögonen, och nya perspektiv på livet. Sjukt trevligt. Efteråt, när solen gått ner och det började kännas kyligt satt jag och Amanda på Cardinal och drack vin, det var det enda stället som serverade fortfarande, och det var också trevligt, men samtidigt sjukt smärtsamt. Vi pratade om det vi egentligen aldrig nämner. När hon och mannen i mitt liv krossade mitt hjärta i tusen bitar. Jag minns fortfarande kläderna jag hade på mig, det han hade på sig, och det hon hade. Jag minns egentligen allt om den dagen och den kvällen. Jag minns i princip inget förutom tårar efteråt. Hon sa att veckor efter när vi var på fest tillsammans, hade han försökt strula upp henne mot en vägg, när jag inte var där, jag minns dock också den kvällen, för efteråt hade han suttit med mig i en trappuppgång och hållt mig i handen. Hur kunde man vara så blind? Vi pratade om svaghet och styrka. Trots att jag gråter mycket i perioder, sviker mina principer och så, så håller jag kvar min styrka, jag visar det inte för de jag inte vill visa det för, och jag skyller inte ifrån mig. Men just ikväll vet jag inte vad styrka och svaghet är, kanske att man inte vet hur sanningen är förrän två år försent är en svaghet, och kanske är att skylla ifrån sig en styrka. Det är begrepp jag ska lära mig om.

Det var skönt att inte vakna själv .

I veckan bröt du den outsagda överrenskommelsen om att vi inte nämner nåt om oss som var i somras. Jag önskar jag var lika stark som du trodde att jag var, Men jag är glad att du inte vet exakt hur mycket allt som hände påverkade mig.