If you lost your faith in love and music, the end won't be long

Jag kommer sakna allting, bordet med 24 platser mot fönstret där det är trångt när man serverar att jag aldrig tar den sidan, eller bordet med 20, 16 och 8. Som jag räknar varje gång trots att jag vet exakt hur många platser som finns. Lugnet i en tom konferenssal när man dukar, dukningen man gjort tusen gånger om. Jag kommer sakna att fatservera, trots att jag får ont i armar och rygg, och att jag egentligen avskyr det. Jag kommer sakna baren med låsen till reservlådorna som jag aldrig kan låsa upp trots att jag har rätt nyckel. Jag kommer sakna det kalla draget när man sitter vid bordet i köket och fryser sönder och samman. Jag kommer sakna dörren med skylten där det står att den är larmad, men det inte finns något larm. Jag kommer sakna Svempa, som jag aldrig trodde jag skulle gilla, och hans muttrande när han ber en göra något som han ändå gör själv tillslut, Mathias och hans icke-självinsikt då han tror att han styr stället och Johan K såklart, som jag kan prata om allt och ingenting om, som har tröstat mig och skrattat med mig, och ställt upp. Och Johan . Som betyder mest av allt, och som jag inte ens kan beskriva med ord.

Så tankarna och planerna drar och sliter i mig, för när jag tänker på att ge mig av, då ser jag det jag förlorar.
Detta är den enda tryggheten jag har nu, det är där jag känner mig hemma. Och jag kan inte få mig själv att säga de tre orden till Johan som kommer rasera allt; "jag ska sluta". För när allt kommer omkring, mycket har hänt från det att jag började där, då jag hade ont i magen av att gå till jobbet, för att ingen pratade med mig, och jag kände mig bara ivägen. När jag säger de tre orden, då börjar slutet. Och jag lämnar Johan med.