Jag tänkte just då, att jag ju kunde skjuta, eller också låta bli, och att det hela var likgiltigt

Jag har känt mig sviken, och ensam. Bortkastad och ynklig. Svag.
Jag har börjat umgås med trubbel. Jag vet om det, jag känner det.

Jag pratade med min barndomsvän, hon ser alltid det fina i mig, och med henne blir jag en bra människa. I vissa människors sällskap blir jag bra, jag blir moraliskt rätt. De lockar fram det på något sätt. På senaste har jag undvikit de människorna, för jag vill inte visa det som inte är idealet.

Jag har börjat umgås med trubbel. Han tar fram det dåliga i mig. Jag vet om det, jag känner det.
Kvällarna vi åker bil, röker och dricker kaffe, blir jag omoralisk och nonchalant. Likgiltig.
Jag kväver känslan av saknad, försöker utplåna det jag var när jag var på topp. När jag var lycklig.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0