If you lost your faith in love and music, the end won't be long

Jag har varit sjuk, jag har fått ställa in en resa till london. Jag har varit ensam och gnällig. Men jag har haft en vän vid min sida. Jag skrev till henne att ibland är hon den bästa, ibland den sämsta. Det stämmer alltid. Helgen var den första nyktra på länge, jag har kollat på film med vänner, åkt till hovmantorp och blivit försenad. Fikat med en ny vän. Faktiskt en sjukt skön helg. Idag satt jag och Martina och Amanda på Bishops och drack vin, och snackade, med sol i ögonen, och nya perspektiv på livet. Sjukt trevligt. Efteråt, när solen gått ner och det började kännas kyligt satt jag och Amanda på Cardinal och drack vin, det var det enda stället som serverade fortfarande, och det var också trevligt, men samtidigt sjukt smärtsamt. Vi pratade om det vi egentligen aldrig nämner. När hon och mannen i mitt liv krossade mitt hjärta i tusen bitar. Jag minns fortfarande kläderna jag hade på mig, det han hade på sig, och det hon hade. Jag minns egentligen allt om den dagen och den kvällen. Jag minns i princip inget förutom tårar efteråt. Hon sa att veckor efter när vi var på fest tillsammans, hade han försökt strula upp henne mot en vägg, när jag inte var där, jag minns dock också den kvällen, för efteråt hade han suttit med mig i en trappuppgång och hållt mig i handen. Hur kunde man vara så blind? Vi pratade om svaghet och styrka. Trots att jag gråter mycket i perioder, sviker mina principer och så, så håller jag kvar min styrka, jag visar det inte för de jag inte vill visa det för, och jag skyller inte ifrån mig. Men just ikväll vet jag inte vad styrka och svaghet är, kanske att man inte vet hur sanningen är förrän två år försent är en svaghet, och kanske är att skylla ifrån sig en styrka. Det är begrepp jag ska lära mig om.