These things take forever
Det finns få ögonblick man kan peka på och veta att det förändrade ens liv. Idag hittade jag ett glömt minne.
Eller flera, men vändpunkten, eller vad jag tror blev vändpunkten i ett normalt synsätt. Det kan man ju aldrig veta, då man inte kan leva ett parallellt liv.
När jag var nio år uppmärksammade skolsköterskan att jag var under normalvikt, och jag fick en diet. Jag tror aldrig att jag hade tänkt på en sådan trivial sak som vikt. Jag gick på samtal, och kontroll av hur jag skötte den här dieten.
På ett sätt skapade hon ett problem som inte hade existerat. För när jag uppnått vad hon ansåg var normalvikt, då blev jag bortglömd. Jag blev bara en fil i ett arkiv. Jag fick ett problem på riktigt.
Jag slutade äta, för jag ville nog bara bli sedd.
På högstadiet minns jag det som kontrollerat. Det fanns perioder det inte var bra, men jag höll det hemligt, och ingen märkte.
I ettan på gymnasiet var det nog värre än förr. Jag klarade inte av det, och jag fick återigen en diet att följa, och loggbok att skriva, och människor som kommenterade. Varje kommentar var som ett slag i ansiktet. Jag var arg och grinig hela tiden. Jag åt i princip bara när jag var tvungen. Mina föräldrar märkte inte att det gick veckor utan att jag åt middag, och i skolan åt jag ett eller två knäckebröd. Jag trodde inte det var så då, jag tyckte synd om människor som trodde de var tjocka när de var smala, och fattade inte vart deras självinsikt var. I efterhand undrar jag varför inte jag såg att jag var blek och såg ut som ett skelett. Jag var sjuk nästan varannan vecka, för mitt immunförsvar inte var tillräckligt starkt.
När jag väl börjat äta, och bekanta sa att jag såg så mycket piggare ut, tog jag det som en förolämpning, och det tog ett år innan jag kunde äta i matsalen utan att må dåligt.
En skolsköterska raserade mig, och en annan byggde upp mig igen. En skolläkare sänkte mig igen. Men egentligen har det inget att göra med dem längre, för det är upp till mig själv. Det är det alltid.
Jag är januarideppig.
Men det är inget problem. För jag har självinsikt. Dock vill jag vara smal igen, jag vill få en platt mage igen.
Eller flera, men vändpunkten, eller vad jag tror blev vändpunkten i ett normalt synsätt. Det kan man ju aldrig veta, då man inte kan leva ett parallellt liv.
När jag var nio år uppmärksammade skolsköterskan att jag var under normalvikt, och jag fick en diet. Jag tror aldrig att jag hade tänkt på en sådan trivial sak som vikt. Jag gick på samtal, och kontroll av hur jag skötte den här dieten.
På ett sätt skapade hon ett problem som inte hade existerat. För när jag uppnått vad hon ansåg var normalvikt, då blev jag bortglömd. Jag blev bara en fil i ett arkiv. Jag fick ett problem på riktigt.
Jag slutade äta, för jag ville nog bara bli sedd.
På högstadiet minns jag det som kontrollerat. Det fanns perioder det inte var bra, men jag höll det hemligt, och ingen märkte.
I ettan på gymnasiet var det nog värre än förr. Jag klarade inte av det, och jag fick återigen en diet att följa, och loggbok att skriva, och människor som kommenterade. Varje kommentar var som ett slag i ansiktet. Jag var arg och grinig hela tiden. Jag åt i princip bara när jag var tvungen. Mina föräldrar märkte inte att det gick veckor utan att jag åt middag, och i skolan åt jag ett eller två knäckebröd. Jag trodde inte det var så då, jag tyckte synd om människor som trodde de var tjocka när de var smala, och fattade inte vart deras självinsikt var. I efterhand undrar jag varför inte jag såg att jag var blek och såg ut som ett skelett. Jag var sjuk nästan varannan vecka, för mitt immunförsvar inte var tillräckligt starkt.
När jag väl börjat äta, och bekanta sa att jag såg så mycket piggare ut, tog jag det som en förolämpning, och det tog ett år innan jag kunde äta i matsalen utan att må dåligt.
En skolsköterska raserade mig, och en annan byggde upp mig igen. En skolläkare sänkte mig igen. Men egentligen har det inget att göra med dem längre, för det är upp till mig själv. Det är det alltid.
Jag är januarideppig.
Men det är inget problem. För jag har självinsikt. Dock vill jag vara smal igen, jag vill få en platt mage igen.
Kommentarer
Trackback
