If you lost your faith in love and music, the end won't be long

Är för gammal för att efterfesta till sju på morgonen.
Just nu är jag för gammal

Idag har jag jobbat och krigat mot min klass.
Jag bröt även av en nyckel i ett lås, och kände mig sjukt grym.

Denna månaden har jag jobbat 27 timmar, fördelat på tre dagar.
15 timmar i lördags, och 4 idag.
Sjukt bra är jag.

Love you, äldsta vän.

Jag vill slå sönder alla speglar jag ser, därför kollar jag aldrig.

Idag var det torsdag, i matsalen pratade vi om hur allt flöt på grymt idag. Det brukar inte vara så på torsdagar.
Jämte oss slog av misstag ner sin matbricka, inte nog med det, allt rakt över sin väska. Alla kollade, alla skrattade, alla applåderade. Jag försökte att inte kolla, att inte skratta, att inte applådera. Applåderna var längre än vanligt, och jag tyckte så innerligt synd om killen. För de där sekunderna, kanske minutrarna måste ha känts som evighet. Jag tror inte att han hade någon vidare bra dag.

Jag är rädd för dagar allt flyter, då allt bara stämmer och går i lås. Jag är rädd för att jag tror på jämvikt, att efter en sådan dag måste det komma en sån riktigt skitdag. En dag då man knappt hinner ur sängen förrän allt går fel, innan ingenting stämmer, hur allt bara faller isär.

Idag är det torsdag. Jag hade en klockren dag idag. Jag känner rädslan.

Idag är det torsdag, efter statistik så är torsdagar den dagen man bråkar med sin partner mest frekvent, och tydligen så är genomsnittet att man bråkar med sin partner 312 gånger om året. Hur många av dem gör slut på en torsdag?

Du är grymt bra !

Inatt levde vi på ett rus, vi dansade oss genom natten och morgonen i en vacker lägenhet.
Jag blev bjuden på systemets finaste vita vin.

revenge

Det finns få ögonblick man kan peka på och veta att det förändrade ens liv. Idag hittade jag ett glömt minne.
Eller flera, men vändpunkten, eller vad jag tror blev vändpunkten i ett normalt synsätt. Det kan man ju aldrig veta, då man inte kan leva ett parallellt liv.

När jag var nio år uppmärksammade skolsköterskan att jag var under normalvikt, och jag fick en diet. Jag tror aldrig att jag hade tänkt på en sådan trivial sak som vikt. Jag gick på samtal, och kontroll av hur jag skötte den här dieten.
På ett sätt skapade hon ett problem som inte hade existerat. För när jag uppnått vad hon ansåg var normalvikt, då blev jag bortglömd. Jag blev bara en fil i ett arkiv. Jag fick ett problem på riktigt.
Jag slutade äta, för jag ville nog bara bli sedd.

På högstadiet minns jag det som kontrollerat. Det fanns perioder det inte var bra, men jag höll det hemligt, och ingen märkte.

I ettan på gymnasiet var det nog värre än förr. Jag klarade inte av det, och jag fick återigen en diet att följa, och loggbok att skriva, och människor som kommenterade. Varje kommentar var som ett slag i ansiktet. Jag var arg och grinig hela tiden. Jag åt i princip bara när jag var tvungen. Mina föräldrar märkte inte att det gick veckor utan att jag åt middag, och i skolan åt jag ett eller två knäckebröd. Jag trodde inte det var så då, jag tyckte synd om människor som trodde de var tjocka när de var smala, och fattade inte vart deras självinsikt var. I efterhand undrar jag varför inte jag såg att jag var blek och såg ut som ett skelett. Jag var sjuk nästan varannan vecka, för mitt immunförsvar inte var tillräckligt starkt.

När jag väl börjat äta, och bekanta sa att jag såg så mycket piggare ut, tog jag det som en förolämpning, och det tog ett år innan jag kunde äta i matsalen utan att må dåligt.

En skolsköterska raserade mig, och en annan byggde upp mig igen. En skolläkare sänkte mig igen. Men egentligen har det inget att göra med dem längre, för det är upp till mig själv. Det är det alltid.

Jag är januarideppig.

Men det är inget problem. För jag har självinsikt. Dock vill jag vara smal igen, jag vill få en platt mage igen.

Idag har jag tänkt, jag har tänkt på det som stört mig ett tag.
Insåg att det var endel. Har för mycket tankar och känslor.

Jag är trött på att ingenting någonsin betyder något, jag är trött på den sarkastiska tonen hela tiden, eller suckarna när jag är ledsen. Jag är trött på att gå ut med folk som inte ens köper sitt eget vin, jag är trött på att få höra om söndagsångesten för femte veckan i rad, eller på det som bara "råkade" hända. Jag är trött på att få meddelande klockan sju på morgonen för att bli informerad om att man är på efterfest och har roligt, jag är trött på understimulerade samtal. Jag orkar inte höra att jag är negativ hela tiden bara för att jag inte orkar gå ut.
Jag är trött på mitt liv här.
Jag pallar inte.

Igår träffade jag mitt ena fina tjejgäng. Det var så längesen vi sågs, och igår, rätt spontant hamnade vi hemma hos Lisa, med mat och monopol. Det var så sjukt trevligt. Efter det drog jag och Tove till Totte och Emme och var där en stund. Det var den bästa fredagkvällen på evigheter.
Fick skjuts av kalle och teddys barndomsvän hem sen. Det finns snälla människor.

Ikväll ska jag träffa mitt andra fina gamla tjejgäng. Det var också längesen.

Saknad. Som alltid.
Känslan. Som alltid.
Orkar inte mig själv. Orkar inte dig.
Hur kan jag gå vidare när vi ses alltid? När du gör det konstigt och stelt?
Nu skyller jag ifrån mig igen.
Men efter igår förtjänar du det.

Det är jullov.
Det sista jullovet.
Om ett halvår är jag fri.

Vad ska man göra med friheten?

p.s jag lär inte kunna sova inatt heller.

Nytt år.
Rationellt beslut.
Avstå kärlek.
Jag säger att jag inte är redo, att jag inte vill ge upp mitt liv, som jag trivs med som det är, att det är så mycket jag har att tänka på.
Jag tror det kallas lögner.
Sanningen är att jag inte hittar orden att såra en vän. Sanningen är att jag är rädd.