Sunday bloody Sunday
Jag sitter och kollar upp mot stjärnorna jag och C kollade på för ungefär en vecka sen tillsammans. Det där sista av att låtsas att allt var bra, vårt från början fejkade förhållande . Det var skönt att ha någon att stryka i håret när man kollade på film, och att krama när man sov och ringa på gott och ont. Men det var slutet, och söndagen var ett avsked. Av vad vi byggt upp, och förmodligen även på den vänskapen vi aldrig kommer ha. Jag saknar honom, det gör jag, men jag vet inte om det är honom jag saknar mest eller bara vanan och den spelade tryggheten. Jag vet faktiskt inte.
Jag är i Grekland, och jag stormtrivs, det är tre dagar kvar , och hur tråkigt det än kommer vara att komma hem så är jag lite förväntansfull. Mestadels för att jag vill styra upp mitt liv, ordna det till det bättre. Våga satsa, och våga misslyckas för att kunna utvecklas och kunna komma därifrån. För att komma hem denna gången är mera av en mellanlandning, för att vara ärlig, hemma har inte varit hemma på väldigt väldigt, väldigt länge , och det kanske var det C fick mig att inse .
Linjen är tunn
Är det här vänskap så behöver jag den inte.
Pursuit of happiness.
Vet varken ut eller in. Flytta eller stanna. Satsa eller avvakta. Jag var hemma hos min mamma idag, jag grät och hon undrade varför. Jag sa att det var för jag hade så mycket beslut att ta ställning till. Hon berättade att hon hade flyttat ihop med pappa en och en halv månad efter dom börjat dejta, det gjorde mig glad. När jag pratade med C sa han att jag tolkat hans svar fel, och han ville inte att jag skulle vara ledsen. Han sa att vi är ju allitd bra tillsammans, och jag sa att vi är bra ibland, och sedan sa han att det bara är vi nu. Så varför är jag så här ledsen?
Jag står på toppen och tittar ner
Jag har kommit till ett ställe där jag måste ställa frågor och krav som jag kanske inte vill ha svaren på. Det finns bara två möjliga scenarion, och det ena kommer krossa mig. Återigen. Jag är rädd för att fråga för jag är rädd att jag kommer få börja om och bygga upp mig själv igen. Jag måste vara stark och hålla en rak linje, hur mycket det än kommer såra mig. Jag kommer sakna och jag kommer känna mig ensam. Det värsta är att jag igen kommer stå med mitt hjärta i handen och ge det rakt ut, exponerad för att slås sönder och jag vågar inte. Jag vågar inte svara i telefonen när den ringer, för jag vet inte vad jag ska säga. Det är ett långt fall ner.
